En teaterteknikers dagbok. En inte helt oproblematisk turné till Gävle.

En turnéresa till Gävle 1981.
– Den kan var lite svårstartad när det är kallt, hade dom sagt på uthyrningsfirman.

”Den” var en 4-tons Volvo F-84 Lastbil med baklyft. Jag hade kört hem lastbilen till gården i Gamlestan där vi bodde efter lastning av dekoren till teaterföreställningen ”Nordanvinden” dagen innan. Vi hade turnerat i Göteborgs förorter hela vintern men nu skulle vi på långresa för att medverka med föreställningen i teatebienalen i Gävle. Min blivande fru Ulla och resten av ensemblen hade rest med tåg dagen innan. Min kollega teaterteknikern Wiggo och jag skulle köra upp dekor, ljus, ljud och övrig utrustning i en lastbil. Jag skulle få köra en stor modern lastbil på en riktig långresa.

Jag har alltid gillat instrumentpaneler med dess lysande lampor. Min familjs första bil, en SAAB 96, hade bara en svagt belyst hastighetsmätare, resten av mätarna var höljda i dunkel. Nu var det dags att klättra upp i en maffig hytt med en instrumentbräda glittrande i regnbågens alla färger.

Jag gick upp tidigt för att starta lastbilen och låta värmen fylla kupén medan jag hämtade min packning. Jag skulle hämta Wiggo som bodde i Örgryte. Det var klart väder med en mörkblå himmel. När jag halkade ut på den frostiga asfalten och hoppade upp i hytten hade jag onda aningar. Det var minus 4.

Mycket riktigt, startmotorn gick knappt runt och det hela instrumentpanelen var dystert mörk, bara symbolen för batteriet flämtade svagt rött, motorn vägrade starta. Efter flera misslyckade startförsök ringde jag uthyrningsfirman. Efter en lång väntan kom en kille i lågskor och en liten stickad toppluva. Med startkablar startade han lastbilen.
– Hör av er om ni stöter på fler problem, sa han innan han drog i väg i den lilla firmabilen.
– Tack! sa jag glatt. Men det kommer nog inte behövas. Det här är ju en rätt ny lastbil, tänkte jag.

Med motorn surrande och värmefläkten på fullt började det ljusna, alla kontrollampor lyste i välkomnande färger. På tomma stadsgator gled jag fram sittandes högt över alla andra bilar med radion på lagom volym. Tre ton teater i lasten och imfria rutor, varmt och gott i hytten. Efter att ha plockat upp Wiggo styrde vi norrut.

– Jag kör tills vi kommer till farsan, sa jag.
Planen var att köra den lite längre och krokigare men vackrare vägen via Värmland och Dalarna och göra ett stopp i Grums där vi skulle och äta lunch med min far. Vi skulle bygga dekoren och spela första föreställningen dagen efter så vi hade gott om tid, en liten omväg kan vi kosta på oss. Vi längtade ut från stan, inga stoppljus, bara öppen ödslig väg. Snart var vi ute på 45:an norrut, lite frostigt men klar himmel. On tour! On the road! Vi mådde fint. Vi satt högt, varmt och fint i det frostiga morgonljuset med radions lågmälda prat och musik i bakgrunden.

Ungefär tjugo minuter senare någonstans innan Skepplanda tändes varningslampan för motorfel, tätt följt av alla varningslampor som fanns, allt från orange till ilsket rött och temperaturmätaren visade på över 100 grader.
-Den kokar, vi måste nog fylla på kylarvätska, sa Wiggo.
Det här utspelade sig på den tiden bilar inte talade om vad det var för fel, man fick tänka själv.
-Det verkar troligt, sa jag. Kokar motorn måste man stanna.
Det dök upp en bondgård på höger sida och vi svängde av dit. En kort slingrig grusväg ledde fram till gården. Bonden mötte oss när vi stannade på gården och vi förklarade att vi var på väg med dekor till en teaterföreställning men troligtvis hade motorn kokat. I väntan på att motorn skulle svalna blev vi bjudna kaffe och nybakta kanelbullar.
Efter fikat fyllde vi på kylarvatten som bara rann ut lika fort som vi hällde på. Det visade sig att kylarfläkten hade lossnat och åkt in i kylaren, lastbilen var alltså helt obrukbar. Katastrof! Jag fick låna husets telefonen (detta var innan det fanns mobiltelefoner) och ringde uthyrningsfirman som sa att dom skulle hämta vår lastbil och komma med en ersättningsbil. Men dom hade bara en mindre lastbil att erbjuda, en Mercedes 590.
– OK, vi får väl ta den då, sa jag.
– Efter en timme kom killen med lågskor och den stickad toppluvan från uthyrningsfirman med den mindre lastbilen. Skillnaden i storlek var inte så stor men eftersom vi hade fyllt Volvolastbilen till minsta centimeter så spelade storleken en viss roll. Hur skulle vi få plats med allt i en mindre lastbil och hur lång tid skulle omlastningen ta?

Bonden hade en idé. Hemvärnet övade i närheten och dom borde kunna hjälpa till med omlastningen. Sagt och gjort, tio hemvärdsgubbar hjälpte till att lasta om. Wiggo och jag stuvade om och dirigerade för fulla muggar. Två viktiga delar av dekoren var en sten och en stubbe.
– Varför har ni med en sten och en stubbe bland alla era grejer? sa en av gubbarna.
– Ni kan väl skaffa nya när ni kommer fram, fortsatte han.
– Nej, dom måste med, det är svårt att förklara, sa jag. Så är det bara.

Efter mycket trixande fick vi in all dekor och åkte vidare. Den ”nya” lastbilen var väldigt gammal och motorljudet i kupén var väldigt högt. Dessutom var värmen ojämn. Det var antingen svinkallt eller så varmt att vi fick veva ner sidorutorna. Lastbilen var också mer än lovligt slö, efter man passerat en 50-sträcka tog det ca: 20 minuter innan vi nådde maxfarten på 87 km/tim. Men vi var On The Road igen! Fortfarande blå himmel.
Väl i Grums föreslog jag den nya kinakrogen som låg i centrum som farsan aldrig besökt. Farsans favoritställe när det kom till finbesök var alltid ”Hotellet”, restaurangen på Grums enda hotell med utsikt över vårt stora pappersbruk Gruvön, där jag hade varit på julbord med far och mor som liten. Lunchstället han åt på till vardags var ”Nyänga” Nyängens Grill & Bar men det var åt fel håll så det fick bli den nya kinakrogen där det också fanns parkering för vår lastbil. Farsan gick aningen motvilligt med på att äta kinesiskt. Vi fick in våra rätter men farsan stirrade bara på tallriken.
– Varför börjar du inte äta, sa jag.
– Jag väntar på potätera, sa han.
– Det är bara ris till våra rätter, sa servitören.
– Lunch utan potatis alltså, sa farsan. Det var första och sista gången han besökte det stället.

Efter stoppet i Grums körde vi den planerade vägen via småvägarna i norra Värmland och över Dalarna på mycket vackra vägar, fortfarande under blå himmel. Vi turades om att köra och lyssnade på SM-finalen i ishockey (Färjestad-Djurgården) på högsta volym för att överrösta det höga motorljudet. Vid varje stopp turades vi om att kasta oss på radion för att sänka volymen för att sen höja den igen när motorn vrålade i gång igen. Vi lämnade bergen och de krokiga vägarna och närmade oss Gävle, det hade börjat mörkna och blivit kallare.

På en lång raksträcka saktade plötsligt lastbilen in oavsett vilken växel Wiggo valde. Instrumenten lyste vackert utan varningar. Likt en döende dinosaurie stannade lastbilen vid vägkanten. Motorn spann som en nöjd katt men lastbilen vägrade att röra på sig. Det var mulet och det hade börjat snöa. Vi såg ljus i en avlägsen byggnad några kilometer bort så vi bestämde att sätta ut varningstriangeln och slå på varningsblinkers för att sedan vandra mot den upplysta gården.
Efter en mycket lång promenad blev det ett nytt besök på ännu en bondgård med trevligt folk. Det var ingen idé att ringa uthyrningsfirman 60 mil bort så vi ringde Larmtjänst som lovade att komma så fort dom kunde. Vi kanske skulle ringt nära och kära men vi var så fokuserade på att lösa problemet så det blev inte av.
Vi gick tillbaka till lastbilen i den nu kolsvarta natten. Motorn fungerade så vi fick i alla fall aningen lite värme och kunde slå på ljuset på bilen. Efter ytterligare en dryg timme lystes natten upp av en jättestor bärgare. Gula och röda roterande sken lyste upp vår lastbil och dom sovande snövita markerna runt oss.

Äntligen! Vi plockade in varningstriangeln och hoppade in i den riktigt varma hytten på den stora fina bärgaren. Det kändes det väldigt bra!
– Troligtvis har något hänt med bakaxeln på eran lastbil, så jag backar och försöker lyfta upp den bakifrån, sa föraren av bärgaren.
– Gör det du måste göra, sa jag mysandes i den varma bärgarhytten.
– Det går tyvärr inte, bakaxeln sitter för långt in, jag måste lyfta lastbilen framifrån.
-Det är ditt beslut, jag litar på dig, myste jag med armarna i kors.

Han backade till och kopplade fronten på vår strejkande lastbil, sen gled vi i väg. Vi var nöjda med att vi äntligen var på väg igen, visserligen sakta men ändå på väg! On the road again, but slow!
-Jag tycker det går trögt, det är något som inte stämmer! sa chauffören efter en stund. Efter några hundra meter stannade han.
– Det brinner i bakhjulen på lastbilen! ropade chauffören.
– Självklart! Varför skulle det inte göra det, muttrade jag. Vi rusade ut och mycket riktigt, däcket på vänster sida bak hade fattat eld!
– Bromsarna har låst sig, friktionen gör att däcket börjat brinna, sa bärgarn. Bärgare har ju brandsläckare så det löser väl sig, sa vi till varandra.
– Jag hämtar min brandsläckare, sa han mycket riktigt. Men brandsläckaren var tom, inget kom ut, den var inte påfylld. Vid elva-tiden i den mörka natten på en ödslig landsväg i ett stilla snöfall stod vi alla tre och kastade snö på ett brinnande hjul på en lastbil med utrustning och dekor till en föreställning som skulle spelas nästa dag. När elden var släckt sa han:
– Bromsarna har låst sig så jag kan bogsera er väldigt sakta till Storvik men inte längre. På väg till parkeringen utanför Missionskyrkan i Storvik ringde han två samtal: Det första var till en man som hade en hönsbil, och då den i familjen så ofta återanvända replik:
– Men va faan, ligg du å sov?
– Kan du köra en teaterdekor från en havererad lastbil till Gävle imorn bitti?
– Nej, tyvärr. Min bil är full med ägg, men prova med ”Flytt-Lasse”, sa den sömnige hönsbilsägaren.

Bärgarn ringde Flytt-Lasse som var pigg och vaken och hade en lastbil ledig, vi bestämde att ses 05:45 nästa dag. Vi fick skjuts in till Gävle med bärgaren och efter en väldigt sen middag (älgstek) och med många frågor somnade vi omgående.

Nästa morgon med förbeställd taxi var vi på plats exakt 05:45 utanför den frostiga Missionskyrkan i Storvik som det var bestämt. Flytt-Lasse hade tre gubbar som hjälpte till med omlastningen och en av dom sa:
– Varför har ni med en sten och en stubbe bland alla era grejer?
– Det är för faan viktigt för helheten fattar du väl! sa jag lite trött.
Vid tio-tiden hade vi lastat in dekor och övrig utrustning på Gävle teater. Några timmar senare hade vi byggt dekor och ljus enligt den ursprungliga planeringen utan fördröjningar.

Efter att vi spela de tre planerade föreställningarna var det dags för hemresa. Nu hade axlarna ramlat ner, det var färdigspelat! Nu var det bara en lugn hemresa kvar.
Uthyrningsfirman hade lagat vår första lastbil (Volvo F84:an) Killen med lågskorna och den lilla stickade toppluvan dök upp i Gävle med vår första lastbil, lagad och redo för tjänstgöring igen. Det var ändå bra service. Väldigt bra, den stora lastbilen! Nu fick vi plats med utrustning och dekor utan problem.

Vi lastade och packade allt men när det var dags att åka hem kände sig Wiggo lite krasslig. Anders, som hade lastbilskörkort erbjöd sig att ersätta som andrechaufför men Wiggo som inte ger sig i första taget avböjde och vi åkte söderut. Jag började köra. Efter väl utfört arbete och ingen deadline tyckte jag att det var helt ok att jag fick köra själv hela vägen hem, det var dessutom inga omvägar utan motorväg hela vägen.

Wiggo blev dock blekare och svettigare ju längre vi åkte. I Mjölby körde vi in på ett tradarfik för mat och jag frågade efter någon typ av febernedsättande på macken. Efter mat och några magnecyl och lite vatten till Wiggo fortsatte jag att köra. Wiggo frös så jag ökade värmen och ihopkrupen, inlindad i en filt somnade han djupt.

Efter att stannat för att tanka på en annan mack noterade jag att alla bilar som körde om oss blinkade med helljuset så jag körde in på en parkeringsficka. Jag gick ut och gick en sväng runt lastbilen för att konstatera att vi fått punktering på höger bakdäck. Jag hade lagat många punkteringar på vanliga bilar men att ta fram en domkraft och försöka fixa detta på en stor lastbil fanns inte på kartan. Jag ringde Larmtjänst igen och dom sa:

-Hej Lasse! Hur är läget? Vad kan vi hjälpa dig med idag? En ny Larmtjänstbil kom efter en dryg halvtimme och bytte det trasiga däcket.
– Du bör nog köra lugnt resten av resan för dom andra däcken är inte i bästa skick. Jag noterade detta. Allt såg fint ut på instrumentbrädan men axlarna hade åkt upp en bit igen.

Resten av resan till Göteborg gick i mycket sakta mak utan problem med den febriga Wiggo sovandes i passagerarsätet. Efter att ha lämnat av den sjuka kamraten parkerade jag lastbilen på vår parkering i Gamlestan. Nästa morgon startade lastbilsbiljäveln faktiskt utan några problem. Jag ville dock bli av med eländet så fort som möjligt. Efter avlastning av dekoren på Folkteatern på Järntorget körde jag tillbaka till uthyrningsfirman i full speed, kanske med en förhoppning att något annat skulle paja, det gjorde det inte.

– Alla våra bilar används mest i flyttbranchen. De går i max 50 km/tim i stan, på längre resor i högre fart pajar vissa delar, sa dom på firman. Jag blev lovad gratis flyttbil livet ut efter vår resa som kompensation. Ett löfte dom höll. Det kallar jag service.

© 2024 Lars Berg