På redden.

När man är till sjöss är man antingen till havs eller så är man vid kaj. Till sjöss längtar man iland efter ett tag och efter någon tid i land längtar man ut igen. Båda tillstånden är trivsamma och uthärdliga för att man är på väg i tid eller rum. Det finns dock ett tredje tillstånd, att ligga ”på redden”. Det är när man har ankrat upp utanför en hamn i väntan på att komma in till kaj.

Vi hamnade på redden på väg till Khorramshahr i Iran med åttatusen ton bananer i lasten. Året var 1975 och jag var 18 år. Jag hade mönstrat på min första båt två år tidigare, en liten 800-tonare i Nordsjöfart. Efter en höst och vinter i kalla Norden och en grundläggande sjöutbildning på barken Viking i Göteborg hade jag längtat ut på stora båtar som gick på varmare breddgrader. Och värme skulle jag få, minst sagt. Under utbildningen blev vi uppvaktade av olika rederier, det var brist på arbetskraft men i oljekrisens spår avstannade nyrekryteringarna i sjöfarten och jag gick arbetslös i flera månader. Jag var på väg att ge upp och kanske satsa på något annat när jag fick ett samtal från sjömansförmedlingen.

– Kylbåten San Joaquin Valley ligger i Frihamnen och behöver en maskinbefälselev nu på fredag, vill du ha den?
Om jag ville! I snöblandat regn och snålblåst anlände jag till den stora vackra ”bananjagaren” tidigt på morgonen. På en griffeltavla vid landgången stod det: ”Bahia Blanca Argentina via Santa Cruz Teneriffa”. Med jublande fjärilar i magen sprang jag uppför landgången, det här var annat än ett regnigt Surte, nu var jag på väg mot Pampas och den blåa atlanten. Första resan gick alltså till Bahia Blanca i södra Argentina där vi lastade 8 000 ton äpplen som senare lossades i Malmö.

Nästa resa gick genom Panamakanalen till Ecuador för last av bananer. Efter det gick vi över Atlanten med destination Iran, vi gick genom Medelhavet via Suezkanalen och slutligen Persiska Viken där vi nu låg för ankar. Dag 1: Vi fick beskedet från hamnmyndigheten:

– Idag finns ingen kajplats, men troligtvis imorgon. Eftersom vi hade färskvaror verkade det troligt att det skulle bli en kort väntan. Vi låg långt ute till havs tillsammans med massor av andra fartyg utan land i sikte, himlen var blå utan en enda molntuss. Det oväntade stoppet var bra för oss i maskin, vi kunde serva och byta maskindelar som var svala för en gång skull.

Dag 2: Hamnmyndigheten meddelade att vi måste vänta ett dygn till. Det är väl helt OK, det är visserligen väldigt varmt men vi har ju pool ombord.

Dag 3: Fortfarande ingen kajplats. Underhållsarbetet fortsätter, det är hyfsat svalt i maskinrummet. Utomhustemperaturen är +48, temperatur i poolen är följaktligen också +48. Bada är alltså helt meningslöst.

Dag 4: Luftkonditioneringen är avstängd i så nu är det +48 inombords också. Arbetet fortsätter under massiv svettning. Hela besättningen har nu som rutin att gå upp på kommandobryggan på kvällen för att höra hamnradion ropa ut vilka båtar som får komma till kaj:
-San Joaquin Valley, nothing for you.

Dag 5: Blå himmel inte ett moln och ingen vind låter som en dröm, det var det inte. Ingen svalka någonstans, vattnet i duschen var, just det, +48.
-San Joaquin Valley, nothing for you. Vi börjar misstänka att det här kan ta tid.

Dag 6: Jag uppskattar verkligen mitt yrkesval att jobba i maskin, det är varmt men vi är skyddade från direkt solljus. Däcksfolket däremot är inte längre sommarklädda utan har tagit på sig sina overaller, allt för att dölja varje millimeter av huden för det obarmhärtiga solskenet. Den enda nöjda personen ombord är killen från ASEA som ska serva en av våra hjälpmaskiner, han kom ombord i Suezkanalen men delarna han behöver är redan i Iran. Han sitter och ler i en solstol med en bok och en paraply-drink på en armlängds avstånd.

Dag 7: Bada i havet kanske? Där är det ju lite svalare, bara +35. Vi bestämmer oss för att fiska först, vi får några sugfiskar, dom som ”tvättar” hajarna, som vi lämnar till kocken. Vi får lite köttbitar från köket som vi agnar våra drag med. Några vithajar passerar och käkar upp krokar, bete och lina utan att det stör deras väg nämnvärt. Ett dopp i havet känns nu helt uteslutet.

Dag 8: Inombords är luftkonditioneringen inställd på +38. Sova är ett relativt begrepp. Man kan öppna ventilen, som fönstret i hytterna kallas, men temperaturen på natten är +40 så det innebär ingen svalka. Det går att sänka temperaturen till runt +20 men vi får rådet att inte göra det, man kan bli förkyld! Vem bryr sig? SÄNK TEMPERATUREN! Kollektivt besök på kommandobryggan igen:
-San Joaquin Valley, nothing for you.

Dag 9: Stämningen ombord är hyfsat bra, vi startar en pingissturnering där alla möter alla massor med gånger. Vi avslutade kvällen med filmvisning. Normalt sett hade vi 5–6 filmer ombord men nu hade vi endast en: American Graffiti (Sista natten med gänget). Bra film och bra musik.

Dag 10: Pingisturneringen fortsätter följd av filmvisning och: -San Joaquin Valley, nothing for you.

Dag 11: Kocken meddelar att färskvarorna börjar ta slut, vi får snart gå över till djupfryst.

Dag 12: Öl och cigaretter börjar också tryta, nu blir det för första gången oroligt bland besättningen. Vi går upp på bryggan för att återigen höra samma visa om att vi inte får någon kajplats idag, men kanske imorgon. Vi börjar misstänka att det är ett förinspelat meddelande som upprepas varje dag.

Dag 13: Vi får beskedet att importören i Iran redan betalt lasten. Rederiet är nöjt, lasten är betald och båten välservad, inget bränsle går åt. Besättningen är visserligen lite missnöjd men det går väl över.

Dag 14: Ölen och cigaretterna är nu definitivt slut, det är fortfarande lika varmt och himlen är fortfarande lika oskyldigt blå, inte ett moln så långt ögat kan nå. Stämningen ombord har nu sjunkit betydligt. ASEA-killen har flyttat sin solstol in i skuggan. Vi är nu bara några få som går upp på bryggan för att höra samma visa om och om igen.

Dag 15: En livbåtsövning måste vi ha. Det är lagstadgat, en i veckan, det är internationella regler. Denna dag går vår övning till en norsk båt som råkar ha både cigaretter och öl. Senare på kvällen ses ”Sista natten med gänget” med en lätt salongsberusad besättning.

Dag 16: Man börjar undvika folk och vara mer för sig själv. Alla ses dock på kvällen för att se “Sista natten med gänget”. Det är viktigt med rutiner. Innan vi går för att sova är vi nu bara tre som går upp på bryggan för att höra vår välbekanta vaggvisa: -San Joaquin Valley, nothing for you.

Dag 17: Den vanligtvis tysta nödkanalen är inte längre tyst, en grekisk telegrafist har tröttnat på livet på redden och kör disco, “Shame, Shame, Shame” och ”September” ljuder i den fruktansvärt varma natten ackompanjerat av röster som skriker ”Quiet please!!”

Dag 18: Det är tyst på nödkanalen, den grekiska snubben har antagligen fått sparken och åkt hem, det var väl det han ville.

Dag 19: Nu måste ni sänka temperaturen till en rimlig nivå!
– OK, skyll er själva! Säger ansvarigt befäl och sänker temperaturen till +28. Den svala luften var som en kall glass mot huden, nu kunde man sova! Nu kunde man andas! Lite ont i halsen visserligen, men vadå??

Dag 20: Vi var tre som fick halsfluss och hög feber och snart var temperaturen tillbaka på +38. Vi fick Penicillin och jobbade vidare. ”Sista natten med gänget” sågs i ett töcken. Ingen orkade gå upp på bryggan för det gamla vanliga meddelandet.

Dag 21: Fortfarande sjuk, fortfarande samma djävla blå himmel, samma djävla stekande sol och ingen vind. Efter ett rykte som spridit sig om att vi kanske äntligen skulle få komma in till kaj gick hela besättningen upp på bryggan för att mötas av samma meddelande:
-San Joaquin Valley, nothing for you.
Alla går tysta tillbaka till dagmässen och tittar på “Sista natten med gänget”.

Dag22: Pingisturneringen har kommit till finalspel men eftersom de flesta är sjuka anser vi att den måste ställas in. Bråk om detta utbryter. ”Bråk” i den vedervärdiga hettan innebär att man pratar blygsamt högljutt. På kvällen blir det film, “Sista natten med gänget”.

Dag23: Pingisturneringen fortsätter, dom tidigare febriga är nu tillräckligt friska för att delta. Kvällen avslutas med den enda filmen. Vi stängde av bilden och spelade kort med musiken i bakgrunden.

Dag 24: Biblioteket ombord är utläst, man börjar läsa om böcker som man nyss läst, man somnar uttråkad. Rykten florerar om andra båtar från Johnsson Line som legat fem månader på redden i Persiska Viken.

Dag 25: Alla servicearbeten är avslutade, allt är ship-shape i maskin. Vi börjar plocka isär brandsläckarmunstycken som egentligen inte behöver renoveras.

Dag 26: Regnar det aldrig här? Hur ser väderleksrapporten ut? Jo, det högtryck som de senaste sjuhundra åren dominerat vädret ser ut att vara kvar i minst femhundra år till så helgen är räddad. Man längtade hem till den svenska sommaren. Man längtade efter väderleksrapporterna som alla följde noggrant. Man saknade att säga meningar som:
– Vi sitter väl ändå ute och äter!? Det sa ingen här.
Man saknade duggregnet och snålblåsten.

Dag 27: Det är inte varmt, det är hett som i helvetet, vi är inte skapta för detta! Det är +7 i lastrummen, kanske vi kunde gå ner dit för att svalka oss men nej, det går naturligtvis inte.

Dag 28: Vi börjar dumpa de bananer som börjat mogna på utsidan. Mognaden sprider sig och de gröna bananerna blir snart gula. Ryktet om andra båtar från Johnsson Line som legat på redden i fem månader, eller mer, visar sig vara sant. Men dom var lastade med järnskrot. Båtarna användes som flytande lager. Men vi hade ju färskvaror ombord!

Dag 29: Vi fick dumpa åttahundra ton bananer i havet. Hur många barn hade kunnat få näring av dessa?

Vi hade lastat bananer i den otroligt fattiga lilla byn Puerto Bolivar i Ecuador. Det var regnperiod så lastbilarna hade svårt att leverera bananerna och kajen var så liten att lastningen tog tid men det var inte så viktigt för rederiet. Lasten betalade båtens omkostnader och besättningens löner för ett år framåt. Båten gjorde tre sådana resor per år. Det var en gammaldags träkaj. Eftersom det inte fanns några lastkranar fick hamnarbetarna bära ombord bananlådorna genom luckor som öppnades i sidan av båten. Varje person bar fyra bananlådor var på ryggen. De frodiga bananodlingarna ägdes av några få privata ägare. En guldgruva för västerländska rederier.
Folket som lastade båten jobbade i tolvtimmars-skift. Tolv timmars jobb och sedan sov dom i lastrummet när nästa gäng tog vid. Betalningen var 5 dollar, inte i timmen, inte per dag, utan för hela lastingsperioden. Dom fick också en overall med rederiets logga ”Johnson Line” på ryggen.

Efter ett möte i den lokala fackklubben och i samråd med Sjöfolksförbundet uppvaktade vi rederiet med krav på bättre arbetsvillkor för hamnarbetarna. Rederiet skyllde på att båten var chartrad av United Fruit, ett amerikanskt företag, så det var alltså inte deras ansvar. Typiskt! Efter några dagar kom dock beskedet från Stockholm att efter centrala förhandlingar hade rederiet gått med på att höja ersättningen till de som lastade båten, inte i närheten av vad hamnarbetare i den rika delen av världen fick, men ändå en höjning. Det visade sig att förbundet hade uppmärksammat rederierna i Sverige om de svåra missförhållandena som rådde i vissa sydamerikanska hamnar under lång tid, kanske vår insats var droppen som fick bägaren att rinna över. Det var en härlig känsla att vi kanske hade varit med och påverkat det. Första dagen kom en kille i tolvårsåldern ombord och frågade om han kunde hjälpa till i mässen. Han fick hjälpa till med enklare kökssysslor och som betalning fick han äta så mycket han ville och ta hem alla matrester efter måltiderna. Jag har aldrig sett en så liten människa äta så mycket. Maten han tog hem var ett stort bidrag till familjens överlevnad. Han berättade att båtar från dom nordiska länderna var bäst, då fick han oftast jobb och mat ombord. De amerikanska båtarna var sämst, dom fick han inte ens komma i närheten av. Upplevelserna i den lilla fattiga byn satte djupa spår hos mig och bidrog till att min syn på världen förändrades för alltid.
På kvällen samlades vi och spelade kort till musiken från ”Sista natten med gänget”.

Dag 30: För att fira att vi nu legat en månad på redden gick hela besättningen för första gången på länge upp på bryggan för att höra hamnradion. Missnöjt mumlande blandades med positiva förhoppningar.
-TYYSST, nu kommer vår båt snart!
-San Joaquin Valley, you come in tomorrow.”
Reaktionen var märklig. Tystnaden var lika kompakt som värmen. Ingen sa någonting. Alla tittade förundrat på varandra. Nu var pingisturneringen över liksom filmkvällarna. Den vidriga vistelsen i hettan var snart slut. Alla lämnade bryggan under samma tystnad som när man fått de negativa beskeden. Ingen trodde på riktigt att det var sant. Alla gick tysta till sina hytter som vi gjort den senaste månaden.

Senare på kvällen när beskedet hade sjunkit in samlades vi i mässen där vi firade med mackor och norsk öl. Det var ett bitterljuvt avslut på resan. Vi var tre som fått dispens från regeln att vara max fem månader ombord till sju månader för att få åka med jorden runt. Vi skulle till Japan och sen hem till Sverige via USA. Nu var en månad borta på grund av Irans idiotiska idé att låta båtar ligga på redden. Vi som fått extra tid ombord var nu tvungna att flyga hem. På väg nedför landgången mötte vi två män som släpade på varsin död åsna. Båten saknade ju färsk mat. Det kändes rätt skönt att lämna San Joaquin Valley trots allt. Vi fick åka med ett kamouflagefärgat större militärfordon med stora hjul. Efter en hoppig resa på enkla träbänkar kom vi fram till en flygplats i öknen med en liten stationsbyggnad. Där fanns också ett litet gammalt propellerplan som verkade vara från 2:a världskriget. Min första flygresa någonsin börjar från just denna flygplats med det gamla propellerplanet, inget välkomnande, ingen säkerhetsgenomgång. – As you probably have noticed we have started, sa piloten lite trött när planet hade planat ut efter starten.

Efter en sväng över Golanhöjderna var det mellanlandning i Aten där vi blev kvar i över två timmar i planet utan någon som helst air-condition, fortfarande lika jävla varmt, VARMT!! Nästa plan var British Airways, ett modernt jetplan, vi skruvade och vred på luftinsläppen och lyfte våra huvuden mot den svala luftströmmen. Vi landade några timmar senare på Heathrow i London, det var mörkt, dimma och duggregn. Vi var uppspelta och otåliga i säkerhetskontrollen så personalen kollade oss och vårt bagage extra noga när vi sa att vi bara ville ut i det underbara vädret.

Rederiets agent som ansvarade för vår hemresa kände till vår långa vistelse i hettan och hade inte bokat in oss på något lopphotell utan på The Waldorf Hilton. Det var som att komma till himmelriket! Hotellrummet var som en dröm, jag tappade upp ett kallt bad i marmorbadrummet och bara njöt av svalkan. Vi gick till hotellets disco senare på kvällen. Nu skulle det bli party! Vi satt tysta med varsin öl och bara stirrade på människornas leende ansikten i det gnistrande, roterande ljuset. Längtan att få sova i ett svalt sovrum var större än lusten att festa.
Doften av den regnvåta asfalten på Torslanda flygplats när vi kom hem till Göteborg dagen efter glömmer jag aldrig.
© 2024 Lars Berg