Födelsen. En väldigt subjektiv berättelse om hur det är att bli far.
– Lasse. Sa min sambo Ulla. Klockan var strax innan midnatt den 5:e april 1984. Jag hade precis somnat och Ulla var i badrummet. Jag är inte speciellt lättväckt och Ulla ropade verkligen inte, hennes röst var bara sakligt tydlig, jag blev klarvaken på en sekund och satte mig käpprätt upp i sängen.
Ulla var gravid i nionde månaden plus några extra veckor. Tiden efter att vi fick reda på graviditeten var vilsam. Festande och deltagande i olika sociala sammanhang hade ersatts av stillsamma hemmakvällar med te och tittande på serier tillsammans med vår katt Stisse.
Ulla har extremt lågt blodtryck och i kombination med graviditeten innebar det att hon kunde svimma var som helst. En gång stod vi och tittade på böcker i en bokhandel, plötsligt försvann Ulla bakom en hylla. Personalen rusade fram för att hjälpa till men jag sa:
– Det är lugnt. Det är så hon brukar göra.
Ulla piggnade till, reste sig och vi gick och köpte en varsin pizza på ”Pizzeria Rimini” på Tredje Långgatan och gick hem och tittade på ”Spanarna på Hill Street”.
Vi hade varit på en profylaxkurs för att stärka oss som blivande föräldrar. Att kursledaren kom in på kryckor efter en väldigt besvärlig förlossning var dock lite oroväckande. Men vi fick lära oss att andas rätt inför förlossningen. Andas in genom munnen, andas ut genom näsan.
– Mmm, phhhuu, mmm, phhhuu. En fördel med övningen var att man faktiskt blev av med en täppt näsa. Jag fick också order att brygga en termos med kaffe, breda några mackor och ta med en bok när det så var dags.
De kommande nio månaderna omvandlades våra dagar från ett aktivt uteliv till ett lugnt väntande, ett tillstånd med tydliga rutiner. Det kändes bra, både för oss och katten. Men vi förstod ju att vi obevekligen närmade oss upplösningen av detta meditativa tillstånd i takt med att magen växte.
– Lasse, fortsatte Ulla, jag tror att vattnet gått. Jag blev, som sagt, klarvaken på en sekund och flög upp ur sängen, startade kaffebryggaren, bredde de två stipulerade ostmackorna, packade ryggsäcken med termosen, mackorna och en bok samt ringde en taxi. Allt inom tio minuter. Vi gick ner på gatan, taxin dröjde en evighet. När den väl kom sa jag:
– Kör till Landsvägsgatan och sväng ut på Linnégatan vid ”Creperiet” och sen raka vägen via Linnéplatsen direkt upp till Sahlgrenska. Jag har själv kört taxi, inga omvägar!
– Självklart, sa chauffören lite lätt skräckslagen, han förstod på allvaret i min röst att jag menade vad jag sa och körde vägen jag beordrat utan protester. Vi kom in till förlossningsavdelningen 00:25 den 6:e april. Ulla lades in på ett rum och undersöktes. En sköterska sa att det kommer att ta ett tag, sen gick hon. När Ulla gick för att duscha packade jag upp min ryggsäck och plockade fram termosen, mackorna och boken enligt instruktionerna. Jag hade dock ingen ro att varken äta, dricka eller läsa boken. Jag frågade Ulla om hon ville andas: mmm, phhhuu, mmm, phhhuu. Det ville hon verkligen inte! Efter en stund kom en ny sköterska och konstaterade att öppningen inte ökat trots att vattnet gått sedan länge. Sen gick hon, hennes steg ekade tomt i den korridoren när hon klapprade i väg på sina Birkenstock.
Ulla hade ont och jag försökte igen med mmm, phhhuu, mmm, phhhuu. Ulla var fortsatt ointresserad av denna övning. En ny sköterska dök upp, undersökte, och sa att öppningen fortfarande inte ökat.
– Försök koppla av, sa hon. Det är normalt, det kommer att ta lite tid. I mitt lite stressade tillstånd av väntan kunde jag varken äta eller läsa. Det enda som kunde få mig på andra tankar var att tänka på var min bristande förmåga att utföra en trumvirvel i föreställningen vi spelade.
Jag var både ljusdesigner och ljusoperatör samt statist iklädd en scoutuniform och på en virveltrumma skulle jag utföra en trumvirvel en bit in i föreställningen “Stridshästen”, trummandet blev aldrig riktigt bra. Funderingarna på trumvirvlandet var det enda som kunde flytta fokus från öppningen som inte ökade. Efter en dryg timme kom samma sköterskan tillbaka.
– Det är något som inte stämmer, sa hon och försvann.
– Men om något inte stämmer, varför går du i väg då!? Muttrade jag. En halvtimme eller en timme senare, jag vet inte hur lång tid det tog, för mig var det en evighet, kom den första sköterskan tillbaka.
– Vi måste sätta en elektrod på fostrets huvud för att kolla hjärtslagen. Det är en rutinåtgärd, sa hon.
– Kolla så att pulsen inte går under 110 sa hon och gick. Jag stirrade på de digitala siffrorna som pendlade mellan 120 och 105. När siffran gick under 100 skrek jag rakt ut i korridoren:
– Hallå!! Nu är det under 110!! Ingen svarade.
Jag sprang fram och tillbaka i de tomma gångarna för att hitta någon sjuksköterska, jag ville inte lämna Ulla, vårt blivande barn och mätaren jag var satt att bevaka så jag höll mig i närheten av vårt rum. Tillbaka i rummet konstaterade jag att siffrorna låg runt 100 och bestämde då att utöka mitt sökområde för sjukhuspersonal till närliggande korridorer. Till slut kom jag fram till något som såg ut som ett uppehållsrum. Där satt några sjukhusklädda och tittade på TV, en del med fötterna på bordet, som sa att jag skulle vänta på ansvarig sjuksköterska, dom kunde inte göra något. Så här i efterhand hoppas jag att stöta på dom när dom behöver IT-support! Jag sprang tillbaka till Ulla och konstaterade att siffrorna var tillbaka på 110. Ulla hade ont men beklagade sig inte. Hon är inte den typen.
Det hade nu gått sex timmar sedan vi kom in. Sjuksköterskan kallade på överläkaren på förlossningen som bara ville avvakta. Efter ytterligare en evighet kom sjuksköterskan tillbaka och sa:
– Det är något som inte stämmer, jag ska hämta en förlossningsläkare. Håll koll på siffrorna! Sen gick hon. Det är ju för faan det enda jag gör, jag håller koll på siffrorna!! De pendlade mellan 120 och 105 och ibland ner till 95. Tiden gick och nu hade jag tappat all respekt och skrek så högt jag orkade i korridoren:
-Hallå!! Är det någon som jobbar här!? En ny sköterskan kom tillbaka med en förlossningsläkare som sa:
– Det är något som inte står rätt till, kanske en knut på navelsträngen. Jag ska prata med akutförlossningen!
– Håll koll på siffrorna! sa sköterskan. Sen gick dom båda två. Klockan var nu 08.00. Jag har hållit koll på siffror förr. När jag var till sjöss i maskin och gick vakt som maskinbefälselev på natten höll jag koll på en massa siffror i kontrollrummet. Var det något avvikande som jag inte kunde åtgärda så ringde jag vakthavande befäl, det tog max en minut så var maskinisten på plats. Men så var tydligen inte rutinerna på Sahlgrenska sjukhuset! 110. 100, 97,95, 98. 110
– Men var faan tar ni vägen!!??
Skrek jag i korridoren. Efter tio minuter kom förlossningsläkaren tillbaka och sa:
– Jag får inget svar från ansvarig läkare på akutförlossningen, jag tänker skära själv! Nu åker vi! Förlossningsläkaren drog i väg så rocken fladdrade. Sköterskan lossade bromsarna på sängen och skrek:
– Hjälp till!
Jag greppade huvudänden på sängen och tillsammans styrde vi ut från rummet och in i korridoren mot hissen, sköterskan tryckte på knappen och efter en lång stund kom äntligen hissen och dörrarna öppnades. När vi kört in sängen startade inte fanskapet.
– Sparka på dörren! Den är lite trögstartad!
Jag ryckte och sparkade ursinnigt på gallergrinden och till slut startade hissen obeskrivligt långsamt. Färden var sju våningar upp och siffrorna bläddrades fram i slowmotion på displayen. Hissfärden går mycket fortare på vilket hotell som helst, i hela världen. På ett sätt symboliserade den långsamma färden förvandlingen från undervärlden till något magiskt, till en annan värld. Och då måste det kanske gå långsamt. Dörren på hissen öppnades och nu var det mycket ljusare och fullt med personal.
– Det är HÄR alla är! Tänkte jag.
Tre sköterskor tog över och sängen med Ulla kördes snabbt in på en förlosningssal med två kirurger och en narkosläkare. Ulla magpumpades och ett akut kejsarsnitt förbereddes. Jag fick inte följa med in på operationssalen men blev erbjuden att titta genom ett litet runt fönster i dörren mot förlossningssalen. En sköterska satte en ingång i Ullas vänsterarm. Jag såg Ullas blottade mage genom det lilla fönstret och en sjuksköterska i rummet där jag stod sa:
– Nu söver dom Ulla, sedan måste det gå fort annars når bedövningen fostret.
Narkosläkaren satte in bedövningssprutan, förlossningsläkaren tog fram en skalpell och siktade på magen. Jag hade bestämt mig för att vara med hela vägen men nu överlät jag till läkarna att göra det dom måste göra utan min övervakning, jag tittade bort. Ulla hörde barnet skrika innan hon försvann i narkosen, sa hon senare.
Klockan var 08:36 (tidsangivelsen från sjukhuset) när dom skar i min blivande fru. Jag hörde ett kort skrik som var för ljust för att komma från Ulla. Dörren öppnades. En läkare kom in i rummet med ett bylte. Han och en annan läkare gjorde en snabb undersökning. Jag var mycket omtumlad men förstod att innehållet i byltet måste vara vårt barn.
– Det är en flicka. Vi har kollat alla värden. Hon mår bra. Allt ser bra ut.
– Hon måste bara ligga i kuvös några timmar eftersom det var kejsarsnitt, det är standard. Men du kan hålla henne en stund först.
Jag tog emot byltet och satte mig i en stol bredvid kuvösen. Ur det bylsiga tyget tittade vår nyfödda dotter upp och när jag mötte hennes blick stannade världen.
Lisa tittade på mig med sin klarblåa ögon som sa:
– Vad är problemet, jag är ju här nu.
Så här i efterhand hade jag inte blivit förvånad om hon verkligen sagt det på riktigt. När man är inne på operationsavdelningar måste man ha hårskydd på sig. Jag minns inte ens när jag tog på det. En sköterska som gick förbi sa leende:
– Du kan ta av svampen på huvet nu.
Fyrtio år efter Lisas födelse, den 6:e april 2024, vill jag hylla Lisa och Ulla med en perfekt trumvirvel, det var ändå dom som slet mest. Men jag kan få en liten trumvirvel för att jag minsann inte fick någon tårtbit med svenska flaggan på som den nyförlösta modern fick.
© 2024 Lars Berg
